Fosterförgiftnig eller blodbrist?
Idag har det gått yttligare en vecka sen min bäbis dog :(
Det känns som de var evigheter sen jag forlorade han! Känns så konstigt.
Idag ska jag till HC och ta lite prover för att se om jag har blodbrist efter missfallet.
Antigen har jag det eller så har jag fortfarande fosterförgiftning. Då lär jag nog skrapas.
Hoppas verkligen att det är blodbrist då räcker det med några tabletter.
Orkar inte bli påmind av missfallet om och om igen.
Innan jag ska ta HC ska jag springa in till banken och lägga in underhållet,
som jag av nån anledning får på utbetalningskort :O
Sen ska jag dra med mig teddy till Ikea och inhandla vad det nu heter
Petskydd till kontakterna och hörnskydd till borden så inte lillplutt gör illa sig :)
Det känns som de var evigheter sen jag forlorade han! Känns så konstigt.
Idag ska jag till HC och ta lite prover för att se om jag har blodbrist efter missfallet.
Antigen har jag det eller så har jag fortfarande fosterförgiftning. Då lär jag nog skrapas.
Hoppas verkligen att det är blodbrist då räcker det med några tabletter.
Orkar inte bli påmind av missfallet om och om igen.
Innan jag ska ta HC ska jag springa in till banken och lägga in underhållet,
som jag av nån anledning får på utbetalningskort :O
Sen ska jag dra med mig teddy till Ikea och inhandla vad det nu heter
Petskydd till kontakterna och hörnskydd till borden så inte lillplutt gör illa sig :)
Tiden går fort!
Nu har det gått en vecka, fattar ni en HEL vecka sen vi fick åka in akut till sjukhuset.
Och sen få det hemska beskedet en vecka sen min lilla bäbis lämnade oss för gott!
Trodde verkligen aldrig att det var ett missfall åkte upp och tänkte
"Det är ingen fara jag kommer bara få göra en undersöknng sen är det klart. Om nån timme är vi hemma igen med våra barn och lever livet som vanligt går och väntar på att Cleas efterläktade syskon vill titta ut"
Men inte då vi satt utanför sjukhuset i en timme visste inte vad vi skulle göra.
Drog på att behöva gå in och betala ingen av oss ville gå in dit igen!!
Vi satt i utanför en timme ringde runt till folk för att berätta hur det gått, och grät krokodiltårar.
Som tur var så sov Clea hela tiden så vi behövde inte tänka på att hålla skenet uppe för hennes skull.
Vi satt där och såg den ena gravidmagen efter den andra traska in där!
Det är så svårt att förstå att de verkligen var en vecka sen minns allt i detalj som om det vore idag.
Kommer ihåg att gynläkarn hade en praktikant med sig när han undersökte mig.
Han sa till henne att det är inget missfall för då skulle det där "Han visar henne" vara öppen.
Och det var det inte.
Jag kom ihåg att jag tänkte "GUUUD vad skönt vårat barn lever dags att åka hem nu"
Men det visade sig att det var inte öppet för att det var ett så kallat kvar hållet missfall.
Hade han inte kunnat sagt det till henne att "Om det är öppet här så är det ett färdigt missfall"
Istället för att ge oss falska förhoppningar!
Hur lever livet med min lilla prinsessa då?!
Hon mår bra
Leker, ålar runt och river allt som vanligt :)
Igår ställde hon sig upp för första gången :O
Men hon är lite farlig bara släpper och faller handlöst bakåt! Tur att hon bara står upp i sin spjälsäng hitills.
Men det går väl fort det också om nån dag så står hon väl mot nån möbel.
Hennes andra tand har kikat fram också nu älskar hon att bita mig i armen. Gör rikigt ont.
Känns som glasbitar dom där små sakerna!
Och sen få det hemska beskedet en vecka sen min lilla bäbis lämnade oss för gott!
Trodde verkligen aldrig att det var ett missfall åkte upp och tänkte
"Det är ingen fara jag kommer bara få göra en undersöknng sen är det klart. Om nån timme är vi hemma igen med våra barn och lever livet som vanligt går och väntar på att Cleas efterläktade syskon vill titta ut"
Men inte då vi satt utanför sjukhuset i en timme visste inte vad vi skulle göra.
Drog på att behöva gå in och betala ingen av oss ville gå in dit igen!!
Vi satt i utanför en timme ringde runt till folk för att berätta hur det gått, och grät krokodiltårar.
Som tur var så sov Clea hela tiden så vi behövde inte tänka på att hålla skenet uppe för hennes skull.
Vi satt där och såg den ena gravidmagen efter den andra traska in där!
Det är så svårt att förstå att de verkligen var en vecka sen minns allt i detalj som om det vore idag.
Kommer ihåg att gynläkarn hade en praktikant med sig när han undersökte mig.
Han sa till henne att det är inget missfall för då skulle det där "Han visar henne" vara öppen.
Och det var det inte.
Jag kom ihåg att jag tänkte "GUUUD vad skönt vårat barn lever dags att åka hem nu"
Men det visade sig att det var inte öppet för att det var ett så kallat kvar hållet missfall.
Hade han inte kunnat sagt det till henne att "Om det är öppet här så är det ett färdigt missfall"
Istället för att ge oss falska förhoppningar!
Hur lever livet med min lilla prinsessa då?!
Hon mår bra
Leker, ålar runt och river allt som vanligt :)
Igår ställde hon sig upp för första gången :O
Men hon är lite farlig bara släpper och faller handlöst bakåt! Tur att hon bara står upp i sin spjälsäng hitills.
Men det går väl fort det också om nån dag så står hon väl mot nån möbel.
Hennes andra tand har kikat fram också nu älskar hon att bita mig i armen. Gör rikigt ont.
Känns som glasbitar dom där små sakerna!
Onsdag.
Inatt var en jobbig natt drömde om missfallet vaknade och kunde inte somna om på över en timme.
Drömmen var så verkligen det var som att uppleva allt igen!
Alla känslor dök upp lika starka och nya igen.
Kände att jag inte klarade av att vara ensam hemma idag utan behövde Teddys stöd.
Så han tog ledigt från jobbet för att finnas till hands här hemma.
Jag behövde få komma ut lite och Clea behöver så klart också det.
Så vi gick en sväng till köpis och köpte vantar till lillsessan och till Ikea
där köpte vi skärbrädor och en grej som vi nu har i hatthyllan med Cleas mössa vantar och tossor.
Drömmen var så verkligen det var som att uppleva allt igen!
Alla känslor dök upp lika starka och nya igen.
Kände att jag inte klarade av att vara ensam hemma idag utan behövde Teddys stöd.
Så han tog ledigt från jobbet för att finnas till hands här hemma.
Jag behövde få komma ut lite och Clea behöver så klart också det.
Så vi gick en sväng till köpis och köpte vantar till lillsessan och till Ikea
där köpte vi skärbrädor och en grej som vi nu har i hatthyllan med Cleas mössa vantar och tossor.
Dags att ta tag i saker och ting!
Tar en paus nu från storstädnig. Har låtit det förfalla ganska mycket dom här dagarna.
Den energi jag har jag inte velat lägga på såna saker har istället valt att vara glad med Clea
När hon är vaken och sprider sin otroliga glädje! När hon sover spenderar jag min tid och ork till Teddy
genom att frossa chokladpudding och ta det lugnt framför en film.
Vi sitter och pratar om Neo hur vi känner och hur vi vill ha våran framtid.
Så himla skönt att kunna prata med honom vilket jag inte har känt att jag har kunnat göra förut.
Men allt som har hänt har ändå fört oss närmare,
vågar visa mina känslor öppet för honom nu istället för att bara bli arg som jag alltid annars har blivit.
Vi har pratat om hur vi ska göra med barn, jag vill att det ska plussa så fort som möjligt bara för att få kunna ersätta Neo
och känna att jag kan må bra dygnen runt nu och inte bara när jag är med min älskade pärla.
Men ändå vet jag att ingen kan ersätta honom.
Sen vågar jag inte bli gravid igen. Men som jag har skrivit förr så vill jag verkligen ha flera barn.
Jag vill även kunna försökra mig om att Clea har syskon och inte blir ensam den dagen det är dags för mig att dö.
Samtidigt har jag svårt att tänka att jag skulle kunna älska ett till barn lika mycket som jag älskar Clea.
Vilket dom flesta mammor undrar över!
Pratade mycket med läkarn om det hur stor risk det är att det händer igen.
Hon svarade att eftersom jag redan har en frisk dotter och hade en ganska okompliserad graviditet med henne
Så ska det gå vägen. Men varför fick det då inte göra det den här gången!?
När jag väntade Clea åkte jag in med blödningar i vecka 13 men hon klarade sig Tacka gud för det
eller vem det nu är som bestämmer vem som får leva och inte leva!
Har aldrig varit så glad i hela mitt liv när testet med henne var posetivit eller den dagen hon föddes
och jag fick hålla henne första gången. Vet inte hur jag skulle orka leva utan henne.
Hittade testet som jag tog den här gången det plussade,
Gjorde rikigt ont att se det. ville bara kasta det men jag vet att jag kommer ångra mig om jag gör nåt förhastat.
Sen vill jag ha kvar allt som har med han att göra så jag kan gå tillbaka den dagen jag orkar
coh endå se att det faktiskt va så att jag hade min underbara bäbis i magen.
Att jag kommer kunna visa Clea att hon är storasyster till en lite ängel även fast ingen har träffat denna ängel.
Och om jag slänger det så är jag på nåt sätt rädd att jag kommer glömma bort honom.
Men jag VET att jag aldrig nånsin kommer glömma.
Tror inte nån som har fått missfall kan glömma den känslan av besvikelse och sorg. Detta hugg i hjärtat man får
iallafall jag. Kan så klart inte säga hur andra upplever det.
Varje kväll när jag går och lägger mig tror jag att imorgon kommer det att kännas bättre.
Men det gör inte det alltid är det nåt som känns.
Har börjat långsamt förstå att jag inte är gravid längre att våran efterlängtade bäbis är borta.
Att jag inte är gravid men det saknas ett barn här hemma.
Nu sover Clea middag så det är lika bra att passa på och städa resten så jag har nåt annat att tänka på!
Jag vill verkligen tacka alla som har visat sitt stöd som hör av sig och frågar hur vi mår.
Som kan sätta sig in i våra känslor utan att dömma oss för att vi känner som vi gör.
TACK!! Det gör allt lättare att veta att man har nån att vända sig till när det är som värst!
Den energi jag har jag inte velat lägga på såna saker har istället valt att vara glad med Clea
När hon är vaken och sprider sin otroliga glädje! När hon sover spenderar jag min tid och ork till Teddy
genom att frossa chokladpudding och ta det lugnt framför en film.
Vi sitter och pratar om Neo hur vi känner och hur vi vill ha våran framtid.
Så himla skönt att kunna prata med honom vilket jag inte har känt att jag har kunnat göra förut.
Men allt som har hänt har ändå fört oss närmare,
vågar visa mina känslor öppet för honom nu istället för att bara bli arg som jag alltid annars har blivit.
Vi har pratat om hur vi ska göra med barn, jag vill att det ska plussa så fort som möjligt bara för att få kunna ersätta Neo
och känna att jag kan må bra dygnen runt nu och inte bara när jag är med min älskade pärla.
Men ändå vet jag att ingen kan ersätta honom.
Sen vågar jag inte bli gravid igen. Men som jag har skrivit förr så vill jag verkligen ha flera barn.
Jag vill även kunna försökra mig om att Clea har syskon och inte blir ensam den dagen det är dags för mig att dö.
Samtidigt har jag svårt att tänka att jag skulle kunna älska ett till barn lika mycket som jag älskar Clea.
Vilket dom flesta mammor undrar över!
Pratade mycket med läkarn om det hur stor risk det är att det händer igen.
Hon svarade att eftersom jag redan har en frisk dotter och hade en ganska okompliserad graviditet med henne
Så ska det gå vägen. Men varför fick det då inte göra det den här gången!?
När jag väntade Clea åkte jag in med blödningar i vecka 13 men hon klarade sig Tacka gud för det
eller vem det nu är som bestämmer vem som får leva och inte leva!
Har aldrig varit så glad i hela mitt liv när testet med henne var posetivit eller den dagen hon föddes
och jag fick hålla henne första gången. Vet inte hur jag skulle orka leva utan henne.
Hittade testet som jag tog den här gången det plussade,
Gjorde rikigt ont att se det. ville bara kasta det men jag vet att jag kommer ångra mig om jag gör nåt förhastat.
Sen vill jag ha kvar allt som har med han att göra så jag kan gå tillbaka den dagen jag orkar
coh endå se att det faktiskt va så att jag hade min underbara bäbis i magen.
Att jag kommer kunna visa Clea att hon är storasyster till en lite ängel även fast ingen har träffat denna ängel.
Och om jag slänger det så är jag på nåt sätt rädd att jag kommer glömma bort honom.
Men jag VET att jag aldrig nånsin kommer glömma.
Tror inte nån som har fått missfall kan glömma den känslan av besvikelse och sorg. Detta hugg i hjärtat man får
iallafall jag. Kan så klart inte säga hur andra upplever det.
Varje kväll när jag går och lägger mig tror jag att imorgon kommer det att kännas bättre.
Men det gör inte det alltid är det nåt som känns.
Har börjat långsamt förstå att jag inte är gravid längre att våran efterlängtade bäbis är borta.
Att jag inte är gravid men det saknas ett barn här hemma.
Nu sover Clea middag så det är lika bra att passa på och städa resten så jag har nåt annat att tänka på!
Jag vill verkligen tacka alla som har visat sitt stöd som hör av sig och frågar hur vi mår.
Som kan sätta sig in i våra känslor utan att dömma oss för att vi känner som vi gör.
TACK!! Det gör allt lättare att veta att man har nån att vända sig till när det är som värst!
nu är det "över"
Om man ens kan säga att det är över den fysiska smärtan är över nu mår jag bara grymt illa och är yr.
Men jag kan så upp utan att vika mig dubbelt. Men det pysiskasmärtan har precis börjat.
Så över är det inte det är bara början.
Jag trodde inte det kunde känns så mycket mera än vad det gjorde igår när vi fick beskedet.
Men idag var mycket värre.
Började med att jag har haft värkar hela natten kring 04:20 började dom komma var 3:de minut.
Strax före 10 gick vattnet och sekunderna efter forsade det blod!
Tog mig till badrummet och där ramlade lite av Neo ut,
Var så jävla hemskt att se sitt barn som enda stor blod klump!
Trodde inte heller att jag skulle få uppleva början av en vanligt förlossning med värkar osv.
Nu kommer jag verkligen aldrig att föda normalt.
Efter blod klumpen hade kommit ut blev jag yr och illamående. Hade grymt ont i magen kunde inte stå upp.
La mig i sängen för att försöka lugna ner smärtan
(Läkarna sa att den smärtan kan ha varit början till krystvärkar för att moderkakan och en del av Neo var kvar )
Iallafall så började jag kallsvettas mitt i allt.
Ringde upp till sjukhuset som sa åt oss att komma upp på en gång.
När vi kommit upp fick jag ett rum och en spruta med smärtstillande.
Så fruktansvärt skönt när smärtan försvann den var vidrig!!
Clea somna i bilstolen och sov en timme medans jag och Teddy pratade och läste lite tidningar.
Tillslut kom en läkare in och skulle ta ett ultraljud för att se om det fanns nå rester.
Moderkakan var halvvägs ute så den fick hon dra ut med en tång. Och det fanns rester kvar.
Dom gav mig 2 till tabletter som skulle stöta ut resterna.
Efter moderkakan var ute forsa blodet dubbelt så mycket men lugnade sig efter ett tag.
Fick ett liknade krampanfall pga av spänningar.
Sen var vi på rummet i några timmar till och väntade på att få åka hem.
Nu är vi äntligen hemma efter väldigt många timmar känner mig helt slut i kroppen.
Efter alla verkar smärtan efter blod klumpen alla kramper och psykisktsmärta.
Nu vill jag bara tro att våran ängel har det bra där han finns och att min mormor och morfar är med honom.
Ja det är precis vad jag tror. Jag tror att han är här och vakar över våran lillskatt och ser till att vi har de så bra vi kan ha det utan honom.
Men jag kan så upp utan att vika mig dubbelt. Men det pysiskasmärtan har precis börjat.
Så över är det inte det är bara början.
Jag trodde inte det kunde känns så mycket mera än vad det gjorde igår när vi fick beskedet.
Men idag var mycket värre.
Började med att jag har haft värkar hela natten kring 04:20 började dom komma var 3:de minut.
Strax före 10 gick vattnet och sekunderna efter forsade det blod!
Tog mig till badrummet och där ramlade lite av Neo ut,
Var så jävla hemskt att se sitt barn som enda stor blod klump!
Trodde inte heller att jag skulle få uppleva början av en vanligt förlossning med värkar osv.
Nu kommer jag verkligen aldrig att föda normalt.
Efter blod klumpen hade kommit ut blev jag yr och illamående. Hade grymt ont i magen kunde inte stå upp.
La mig i sängen för att försöka lugna ner smärtan
(Läkarna sa att den smärtan kan ha varit början till krystvärkar för att moderkakan och en del av Neo var kvar )
Iallafall så började jag kallsvettas mitt i allt.
Ringde upp till sjukhuset som sa åt oss att komma upp på en gång.
När vi kommit upp fick jag ett rum och en spruta med smärtstillande.
Så fruktansvärt skönt när smärtan försvann den var vidrig!!
Clea somna i bilstolen och sov en timme medans jag och Teddy pratade och läste lite tidningar.
Tillslut kom en läkare in och skulle ta ett ultraljud för att se om det fanns nå rester.
Moderkakan var halvvägs ute så den fick hon dra ut med en tång. Och det fanns rester kvar.
Dom gav mig 2 till tabletter som skulle stöta ut resterna.
Efter moderkakan var ute forsa blodet dubbelt så mycket men lugnade sig efter ett tag.
Fick ett liknade krampanfall pga av spänningar.
Sen var vi på rummet i några timmar till och väntade på att få åka hem.
Nu är vi äntligen hemma efter väldigt många timmar känner mig helt slut i kroppen.
Efter alla verkar smärtan efter blod klumpen alla kramper och psykisktsmärta.
Nu vill jag bara tro att våran ängel har det bra där han finns och att min mormor och morfar är med honom.
Ja det är precis vad jag tror. Jag tror att han är här och vakar över våran lillskatt och ser till att vi har de så bra vi kan ha det utan honom.
Älskade ängel
Jag har ju ändå min blogg för att kunna ventelera mina känslor och tankar.
Men nu är det svårt att göra det eftersom alla känslor och tankar är så kluvna!!
Varför har det hänt?
Vad var det som gjorde att han inte stannade kvar hos oss?
Vad har jag gjort för fel?
Alla dom tankarna snurrar oavbrytet i mitt huvud och ger mig en fruktansvärd huvudvärk.
Samtidigt som jag vet att jag inte har gjort nåt som är orsaken till det som har hänt.
Jag vet att det är naturens gång så att säga, antagligen är det som alla säger att det var nåt fel på honom.
Okej jag vet innerst inne att det är den naturligaste orsaken,
så är det helt omöjligt att inte lägga skulden på sig själv och att kunna tänka realistiskt.
Jag skriver inte för att folk ska tycka synd om mig även fast jag blir glad för dom fina kommenterar jag har fått
och det fina stöd vi har fått av vänner och familj!
Jag skriver det här för att folk vill följa vårat liv och våran älskade ängel är självklart en del av vårat liv.
Och jag behöver skriva av mig lite även om det inte hjälper så hjälper det just för stunden!
Ja jag säger han fast vi inte vet vad det är men vi behöver nåt konkret ""att kunna ta på"" för att bearbeta.
Alla sörjer och bearbetar på sitt sätt. och det här är vårat sätt.
Vi har gett honom ett namn. Vi säger just han för båda har varit säker att det är en pojke sen ja blev gravid.
Och eftersom vi aldrig får veta nu så vill vi tro att vi har rätt. För oss är det en pojke.
Ni får tycka att vi är löjliga och konstiga det är inget vi tänker bry oss om för det här är våran sorg!
Vi valde att döpa honom till Neo oxå ett namn vi valde på en gång efter testet hade plusat.
Nu orkar jag inte sitta här och dra upp allt igen ögona har redan bränt av smärtsamma tårar i 15 timmar.
Behövde bara skriva av mig lite. och berätta för er hur vi har valt att göra så ni inte blir förvirrad när namnet Neo dycker upp!
Vila i frid min ÄLSKADE ÄNGEL!! Mamma och pappa älskar dig så mycket och det plågar oss att du inte finns hos oss. Vi hoppas innerligt att du har det bra där du är. Vaka över din storasyster Clea.
Clea mammas älskade hjärta! Du anar inte vad du betyder för oss, Vi är så jävla glad att du finns hos oss och du får aldrig lämna oss min prinsessa. Älskar dig <3
Men nu är det svårt att göra det eftersom alla känslor och tankar är så kluvna!!
Varför har det hänt?
Vad var det som gjorde att han inte stannade kvar hos oss?
Vad har jag gjort för fel?
Alla dom tankarna snurrar oavbrytet i mitt huvud och ger mig en fruktansvärd huvudvärk.
Samtidigt som jag vet att jag inte har gjort nåt som är orsaken till det som har hänt.
Jag vet att det är naturens gång så att säga, antagligen är det som alla säger att det var nåt fel på honom.
Okej jag vet innerst inne att det är den naturligaste orsaken,
så är det helt omöjligt att inte lägga skulden på sig själv och att kunna tänka realistiskt.
Jag skriver inte för att folk ska tycka synd om mig även fast jag blir glad för dom fina kommenterar jag har fått
och det fina stöd vi har fått av vänner och familj!
Jag skriver det här för att folk vill följa vårat liv och våran älskade ängel är självklart en del av vårat liv.
Och jag behöver skriva av mig lite även om det inte hjälper så hjälper det just för stunden!
Ja jag säger han fast vi inte vet vad det är men vi behöver nåt konkret ""att kunna ta på"" för att bearbeta.
Alla sörjer och bearbetar på sitt sätt. och det här är vårat sätt.
Vi har gett honom ett namn. Vi säger just han för båda har varit säker att det är en pojke sen ja blev gravid.
Och eftersom vi aldrig får veta nu så vill vi tro att vi har rätt. För oss är det en pojke.
Ni får tycka att vi är löjliga och konstiga det är inget vi tänker bry oss om för det här är våran sorg!
Vi valde att döpa honom till Neo oxå ett namn vi valde på en gång efter testet hade plusat.
Nu orkar jag inte sitta här och dra upp allt igen ögona har redan bränt av smärtsamma tårar i 15 timmar.
Behövde bara skriva av mig lite. och berätta för er hur vi har valt att göra så ni inte blir förvirrad när namnet Neo dycker upp!
Vila i frid min ÄLSKADE ÄNGEL!! Mamma och pappa älskar dig så mycket och det plågar oss att du inte finns hos oss. Vi hoppas innerligt att du har det bra där du är. Vaka över din storasyster Clea.
Clea mammas älskade hjärta! Du anar inte vad du betyder för oss, Vi är så jävla glad att du finns hos oss och du får aldrig lämna oss min prinsessa. Älskar dig <3
Det värsta har hänt
Kom nyss hem från sjukhuset.
Åkte in i morse strax före 8 med kraftiga blödningar.
Det visade sig att våran älskade bäbis har varit död i 5 veckor men är fortfarande kvar i magen.
Fick 3 tabletter nu som skulle abryta graviditeten nu sen ska jag in på Lördag och,
få resten av tabletterna plus smärtstillande!
Det var det värsta besked jag fått i mitt liv att se min bäbis ligga där utan hjärtslag.
Grät hur mycket som helst och hur länge som helst känns som att det inte finns några tårar kvar.
Vet inte ens vad jag ska skriva känner mig så förbannat tom!!
Åkte in i morse strax före 8 med kraftiga blödningar.
Det visade sig att våran älskade bäbis har varit död i 5 veckor men är fortfarande kvar i magen.
Fick 3 tabletter nu som skulle abryta graviditeten nu sen ska jag in på Lördag och,
få resten av tabletterna plus smärtstillande!
Det var det värsta besked jag fått i mitt liv att se min bäbis ligga där utan hjärtslag.
Grät hur mycket som helst och hur länge som helst känns som att det inte finns några tårar kvar.
Vet inte ens vad jag ska skriva känner mig så förbannat tom!!
Vecka 6!
Embryo:
I början av denna vecka är embryot tre veckor gammalt. Nu börjar huvudet växa. Embryot ser ut som ett litet päron med svans. Nu inleds bildandet av ryggrad, hjärta, skelett och muskler. Små pucklar formas längs med embryots rygg. Detta kommer att bli ryggrad, revben och muskler. Två hjärtrör bilembryot är 25 dagar gammalt (från befruktningsögonblicket räknat) börjar det lilla hjärtat bulta och pumpa vätska genom kroppen.
Ryggraden och hjärnan börjar nu formas. Om några dagar kommer ryggraden att sluta sig. Folsyra är ett viktigt vitamin i denna process, därav rekommendationerna att ta det som tillskott. Mot slutet av denna vecka har de tre olika delarna av hjärnan bildats. Den främre delen, som sköter minne, tänkande, förnuft, problemlösning och signalerna från sinnena. Mellandelen som koordinerar och styr signalerna till rätt platser. Och bakre delen av hjärnan som styr värmereglering, andningen och musklernas rörelser.
Vid den här tiden brukar kvinnan känna att något i kroppen har förändrats. Upphörandet av mensen är en sak, att eventuellt må illa en annan. Dessutom brukar många uppleva att brösten känns tyngre. Vissa kan inte dricka kaffe och reagerar starkt på en del lukter och smaker. Andra behöver gå på toaletten stup i kvarten. Humörsvängningar vittnar en del om. Och så finns det de som inte upplever någon skillnad alls.das, som smälter samman och utgör ett primitivt förstadium till hjärta.
Dina tankar:
Känner av graviditeten mer och mer.
Livrädd att lilla Clea ska studsa ut bäbisen när hon ska hoppa i mtt knä och alltid landar på magen.
Att vara gravid är aldrig trevligt i ett sånt här tidigt stadie ständig oro att förlora den lilla.
I början av denna vecka är embryot tre veckor gammalt. Nu börjar huvudet växa. Embryot ser ut som ett litet päron med svans. Nu inleds bildandet av ryggrad, hjärta, skelett och muskler. Små pucklar formas längs med embryots rygg. Detta kommer att bli ryggrad, revben och muskler. Två hjärtrör bilembryot är 25 dagar gammalt (från befruktningsögonblicket räknat) börjar det lilla hjärtat bulta och pumpa vätska genom kroppen.
Ryggraden och hjärnan börjar nu formas. Om några dagar kommer ryggraden att sluta sig. Folsyra är ett viktigt vitamin i denna process, därav rekommendationerna att ta det som tillskott. Mot slutet av denna vecka har de tre olika delarna av hjärnan bildats. Den främre delen, som sköter minne, tänkande, förnuft, problemlösning och signalerna från sinnena. Mellandelen som koordinerar och styr signalerna till rätt platser. Och bakre delen av hjärnan som styr värmereglering, andningen och musklernas rörelser.
Vid den här tiden brukar kvinnan känna att något i kroppen har förändrats. Upphörandet av mensen är en sak, att eventuellt må illa en annan. Dessutom brukar många uppleva att brösten känns tyngre. Vissa kan inte dricka kaffe och reagerar starkt på en del lukter och smaker. Andra behöver gå på toaletten stup i kvarten. Humörsvängningar vittnar en del om. Och så finns det de som inte upplever någon skillnad alls.das, som smälter samman och utgör ett primitivt förstadium till hjärta.
Dina tankar:
Känner av graviditeten mer och mer.
Livrädd att lilla Clea ska studsa ut bäbisen när hon ska hoppa i mtt knä och alltid landar på magen.
Att vara gravid är aldrig trevligt i ett sånt här tidigt stadie ständig oro att förlora den lilla.
Clea ska få syskon
