sabinemichelle

Tar en paus nu från storstädnig. Har låtit det förfalla ganska mycket dom här dagarna.
Den energi jag har jag inte velat lägga på såna saker har istället valt att vara glad med Clea
När hon är vaken och sprider sin otroliga glädje! När hon sover spenderar jag min tid och ork till Teddy
genom att frossa chokladpudding och ta det lugnt framför en film.
Vi sitter och pratar om Neo hur vi känner och hur vi vill ha våran framtid.
Så himla skönt att kunna prata med honom vilket jag inte har känt att jag har kunnat göra förut.
Men allt som har hänt har ändå fört oss närmare,
vågar visa mina känslor öppet för honom nu istället för att bara bli arg som jag alltid annars har blivit.

Vi har pratat om hur vi ska göra med barn, jag vill att det ska plussa så fort som möjligt bara för att få kunna ersätta Neo
och känna att jag kan må bra dygnen runt nu och inte bara när jag är med min älskade pärla.
Men ändå vet jag att ingen kan ersätta honom.
Sen vågar jag inte bli gravid igen. Men som jag har skrivit förr så vill jag verkligen ha flera barn.
Jag vill även kunna försökra mig om att Clea har syskon och inte blir ensam den dagen det är dags för mig att dö.
Samtidigt har jag svårt att tänka att jag skulle kunna älska ett till barn lika mycket som jag älskar Clea.
Vilket dom flesta mammor undrar över!

Pratade mycket med läkarn om det hur stor risk det är att det händer igen.
Hon svarade att eftersom jag redan har en frisk dotter och hade en ganska okompliserad graviditet med henne
Så ska det gå vägen. Men varför fick det då inte göra det den här gången!?
När jag väntade Clea åkte jag in med blödningar i vecka 13 men hon klarade sig Tacka gud för det
eller vem det nu är som bestämmer vem som får leva och inte leva!
Har aldrig varit så glad i hela mitt liv när testet med henne var posetivit eller den dagen hon föddes
och jag fick hålla henne första gången. Vet inte hur jag skulle orka leva utan henne.

Hittade testet som jag tog den här gången det plussade,
Gjorde rikigt ont att se det. ville bara kasta det men jag vet att jag kommer ångra mig om jag gör nåt förhastat.
Sen vill jag ha kvar allt som har med han att göra så jag kan gå tillbaka den dagen jag orkar
coh endå se att det faktiskt va så att jag hade min underbara bäbis i magen.
Att jag kommer kunna visa Clea att hon är storasyster till en lite ängel även fast ingen har träffat denna ängel.
Och om jag slänger det så är jag på nåt sätt rädd att jag kommer glömma bort honom.
Men jag VET att jag aldrig nånsin kommer glömma.
Tror inte nån som har fått missfall kan glömma den känslan av besvikelse och sorg. Detta hugg i hjärtat man får
iallafall jag. Kan så klart inte säga hur andra upplever det.

Varje kväll när jag går och lägger mig tror jag att imorgon kommer det att kännas bättre.
Men det gör inte det alltid är det nåt som känns.
Har börjat långsamt förstå att jag inte är gravid längre att våran efterlängtade bäbis är borta.
Att jag inte är gravid men det saknas ett barn här hemma.

Nu sover Clea middag så det är lika bra att passa på och städa resten så jag har nåt annat att tänka på!

Jag vill verkligen tacka alla som har visat sitt stöd som hör av sig och frågar hur vi mår.
Som kan sätta sig in i våra känslor utan att dömma oss för att vi känner som vi gör.
TACK!! Det gör allt lättare att veta att man har nån att vända sig till när det är som värst!