sabinemichelle

Nu har det gått en vecka, fattar ni en HEL vecka sen vi fick åka in akut till sjukhuset.
Och sen få det hemska beskedet en vecka sen min lilla bäbis lämnade oss för gott!
Trodde verkligen aldrig att det var ett missfall åkte upp och tänkte
"Det är ingen fara jag  kommer bara få göra en undersöknng sen är det klart. Om nån timme är vi hemma igen med våra barn och lever livet som vanligt går och väntar på att Cleas efterläktade syskon vill titta ut"
Men inte då vi satt utanför sjukhuset i en timme visste inte vad vi skulle göra.
Drog på att behöva gå in och betala ingen av oss ville gå in dit igen!!
Vi satt i utanför en timme ringde runt till folk för att berätta hur det gått, och grät krokodiltårar.
Som tur var så sov Clea hela tiden så vi behövde inte tänka på att hålla skenet uppe för hennes skull.
Vi satt där och såg den ena gravidmagen efter den andra traska in där!
Det är så svårt att förstå att de verkligen var en vecka sen minns allt i detalj som om det vore idag.
Kommer ihåg att gynläkarn hade en praktikant med sig när han undersökte mig.
Han sa till henne att det är inget missfall för då skulle det där "Han visar henne" vara öppen.
Och  det var det inte.
Jag kom ihåg att jag tänkte "GUUUD vad skönt vårat barn lever dags att åka hem nu"
Men det visade sig att det var inte öppet för att det var ett så kallat kvar hållet missfall.
Hade han inte kunnat sagt det till henne att "Om det är öppet här så är det ett färdigt missfall"
Istället för att ge oss falska förhoppningar!


Hur lever livet med min lilla prinsessa då?!
Hon mår bra
Leker, ålar runt och river allt som vanligt :)
Igår ställde hon sig upp för första gången :O
Men hon är lite farlig bara släpper och faller handlöst bakåt! Tur att hon bara står upp i sin spjälsäng hitills.
Men det går väl fort det också om nån dag så står hon väl mot nån möbel.
Hennes andra tand har kikat fram också nu älskar hon att bita mig i armen. Gör rikigt ont.
Känns som glasbitar dom där små sakerna!