sabinemichelle

Åter till mitt förra inlägg om viktiga ämnen.
Nu slog det mig att det jag tänkte på igår kväll var barnaga.
Det här med barnaga är ett hett diskuterat ämne.
Det finns dom som tycker det är helt okej att ge sitt barn en smäll för att uppfostra.
Medan andra tycker att det är helt fel att ens ta tag i sitt barn och säga till på skarpen.
Gränsen är hårfin.

Personligen kan jag inte förstå hur en normal funtad människa ens kan komma på tanken!
Hur fungerar man när man anser att en smäll är helt okej och inte skadligt för barnet.
För det är klart att det är skadligt kanske inte direkt fysikiskt men psykiskt kan det aldrig vara bra.
I förra numret av tidningen Vi föräldrar var det med en liten notis om just barnaga.
Att en studie visar att ett barn som utsätts för barnaga får lägre IQ.
Det finns ju en hel del studier som visar att det är farligt.

Men folk tänker inte på vilket budskap dom ger sitt barn när man ger den en smäll så fort den gjort nåt fel.
Dom visar att deras barn inte kan komma till föräldern och tala, att barnet inte har nånstans att vända sig och ingen vuxen att lita på.

Satt och diskutera detta ämnet med en bekant för ett bra tag sen.
Han var en av dom som ansåg att barnaga borde bli tillåtet i Sverige
Han sa till mig att jag borde använda mig av just slag för att uppfostra Clea.
Vilket var det mest absurda jag nånsin hört komma från en käft.
Jag tror aldrig att jag nånsin har blivit så arg på en person i hela mitt liv.
Mitt inre bara skakade och jag hade en sån otroligt stark lust att nita honom.
Men vilket föredömme vore det!

Mitt mål med Cleas uppfostran är att lära henne rätt och fel men att alla gör sina misstag.
Och att hon ska kunna prata med mig om det utan att vara rädd
Utan att hon ska känna att hon kan prata med mig om precis allt utan någon större fara.
Att man ska kunna diskutera om saken utan att höja rösten och få en förklaring på saken.